Igår fick jag då äntligen veta att jag kommit in i Stockholm och herregud vad lycklig jag var när jag berättade det för Olle.
Det kändes som en otrolig lättnad som följdes av några känsliga stunder där jag insåg hur långt ifrån Olle jag skulle vara och under hur lång tid.
Visst har vi pratat igenom det flera tusen miljarder gånger men aldrig har det varit så verkligt som nu. Vill ta fullt studielån bara för att kunna hälsa på min underbara pojkvän så ofta jag bara har tid till. Skulle bara palla vara ifrån honom en vecka, två veckor topz!
Jag saknar ju honom för tillfället trots att vi såg i morse, så då kanske ni förstår.
Eller ja, ni kan ju bara tänka er om ni hade varit ifrån era pojk/flickvänner. Inte hade väl det varit speciellt underhållande?

Jaja, det kommer förhoppningsvis gå bra. Så snabbt jag har hittat en lägenhet så tänker jag flytta, så egentligen har jag ingen aning om när det kan bli. Och då menar jag verkligen INGEN aning!


Känns sjukt....