Sitter helt själv hemma och kan inte undgå mina egna tankar. Det är så mycket jag borde göra och exakt lika mycket jag struntar i att göra. Speciellt skolarbete.
Jag läste dessutom om "bombningen" vid olof palmes gata. Att någon som inte ens var vid just den platsen vid det tillfället kan reagera så mycket och känna sig tacksam över att leva är förundrande. Det var precis så jag kände när jag läste. Hjärtat slog dubbla slag och jag kände mig mer levande än någonsin. Jag skulle alltid vilja ha den känslan i kroppen men tyvärr försvann den så fort jag slutat läsa.
Vissa saker är svåra att förklara antar jag.

Det är bara 24 dagar kvar tills jag kommer blöda liter med blod genom käften. Jag är så sjukt nervös och har tvingat Olle redan nu att han måste följa med mig och hålla mig i handen. Hoppas bara att han får följa med in. Dom har ju sagt att jag bara blir bedövad och inte nedsövd? Blir galen på det. Kommer ju inte kunna äta klokt på flera dagar efteråt, antagligen inte förrän stygnen tas bort. Undrar hur bra jag kan prata efteråt? hmmmm


I övrigt längtar jag inte till julafton, Punkt.