Vet ej var jag skall börja så detta inlägg kommer antagligen bli väldigt ointressant och tråkigt.
Jag känner att det är dags att skriva av sig dock vet jag inte hur mycket jag kan skriva här.
Jag kan börja med att skriva att helgen var väldigt bra och jag tackar mina underbara vänner för det. Jag är så glad över att jag faktiskt bor i stockholm nu och ingen annan stans. Jag hör hemma här och har undermedvetet alltid känt av det. Det känns jävligt bra.
Jag börjar svagt tro på karma. Dock funderar jag över vad jag gjort som förtjänade möglig kyckling och ett avmagnetiserat bankkort? Kommer antagligen aldrig få veta..
För att inte tala om att jag aldrig kommer veta varför jag känner den där olyckliga känslan inom mig när jag tänker på gotland. Den där känslan som bara äter upp mig inombords.
Det finns inte en människa som kan älska mig lika mycket som han älskar mig, och finns ingen människa som någonsin kommer älska honom lika mycket som jag gör. Ändå gör det ont. Känns som om han inte är en del av mitt Stockholm. Och att han aldrig kommer bli det. Det gör ännu ondare även om jag försöker att undvika dom tankarna. Han har ju trots allt berättat att han funderar på, om han kan, att flytta till stockholm efter sommaren.

Kan ni ens tänka er att vara ifrån er bästa vän, eran livskamrat, eran älskare, erat allt? Och ja, jag vet att jag inte är ifrån honom hela tiden men natten till onsdag blir andra gången på två månader vilket är väldigt extremt i vårat fall. Vi har för fan bott ihop och jag saknar det sås jävla mycket. FUCK

Det här är det enda jag hatar med stockholm......