Julyran

Eftersom jag valt att radera alla tidigare inlägg så blir det här mitt första. (Men egentligen mitt över 300:e)

Det har varit en bra jul, samtidigt har man känt sig líte i skymundan. Jag har saknat min pojkvän som jag aldrig varit ifrån så här många dagar tidigare.
Jag har dessutom saknat ihjäl mig efter min kära mor. Aldrig mer blir det någon jul med henne, och det har det inte varit sedan 2003.
Att gå miste om sin mors kärlek och närvaro är nog bland det tuffaste att ta sig igenom och bygga upp sig från.
Det är också svårt att veta hur man skall bearbeta en förälders död, hur snabbt man skall möta övriga världen, hur snabbt man skall börja prata om det.
Det känner man bara själv. Vissa gör nog aldrig det. Jag har lyckats.
Det var till och med så att jag gick till skolan bara tre dagar efter att jag fick veta.

Ända sedan händelsen har jag fått höra hur stark jag varit, att jag varit starkare än mina syskon. Samtidigt har jag alltid haft den där förmågan att dölja hur jag mår på ett bra sätt. Det är i så fall min enda starka sida.
Alla andra känslor jag har är hur svaga som helst. Det är fortfarande så att jag skakar i hela kroppen varje gång jag tänker på hennes död. Jag pratar om det utan problem, men bara för att jag utelämnar allt som jag vill ha för mig själv. Jag berättar inte om mina känslor under hela perioden, jag berättar inte om sånt som jag vet att folk skulle reagera på alldeles för mycket. Utan det är bara den ytliga faktan de får veta.
Det är också någonting man väljer.
Inte är det någonting ovanligt heller, att man sätter sig i någon slags anti-känslo-trans varje gång man pratar om någonting känsligt.
Allt handlar om vilka val man gör i livet. Hela livet är ett val. Känns helt otroligt att man kan välja när man vill avsluta sitt liv.
Speciellt när man har fyra barn, en älskande make, och allt därtill.


No hard feelings though.

Over and Out