Det är nog ingen som kan ana de känslor som snurrar omkring i min kropp just nu. Inte ens mina syskon kan det. Trots allt så kan en och samma händelse upplevas på lika många olika sätt som människor som närvarade.

Det är idag 6 år sedan utan en närvarande mors kärlek. Den kärlek jag får finna för att känna att hon vakar över mig är den notis till mig som var några av hennes sista skrivna ord.
"Jag älskar dig förevigt, glöm aldrig det", inringat med ett hjärta.
Herre jävlar!
Det är 6 år sedan allting hände, och 6 år sedan man tvingades till att växa upp med bara en förälder.
Idag är jag lycklig över hur långt både jag, mina syskon och min pappa kommit i bearbetningen. Jag är lycklig över att jag lever, lycklig över att kunna le och känna lycka, sorg, kärlek, hat.

Många gånger efter att mor dog så funderade jag över hur min familjs liv hade varit utan mig också, varje gång insåg jag hur mycket vi behövde varandra och att ingen av oss skulle klara av att förlora ännu en familjemedlem.


Ändå, än idag, känner jag hennes närvaro. Vid varje speciellt tillfälle går man och sörjer över att hon inte fick vara med, men inte längre. Jag vet att hon finns där. Hennes liv på jorden är inte klart förrän vi försvinner från den. Hon kommer finnas hos oss så länge vi finns för varandra.

Hon finns hos oss så länge vi fortsätter andas, så länge vi fortsätter leva både för våran egen skull och för våra nära och käras skull.




Mamma, du valde att bli knappa 39 år gammal. Det finns så mycket jag hade velat berätta för dig. Ingenting skulle räcka till för att kunna beskriva saknaden.

Jag älskade dig då, jag älskar dig nu.




Må du vila i frid.