Satt på bussen till Slite denna morgon och stirrade ut genom fönstret på de otroligt vackra, snötäckta, glittrande träden vid vägkanterna. Samtidigt såg man en tjock vit morgondimma tränga sig in bland trädstammarna, det var som man svävade bland molnen. Allt var så förtrollande vackert och jag fick lite nytt hopp över vintern igen.

Det hoppet lär nog tyvärr inte vara så länge.

För mitt i allt det vackra finns det oftast någonting som klämmer om hjärtat lite extra. I mitt fall är det tankarna som faller tillbaka sex år i mitt liv som var det absolut svåraste året jag någonsin har tagit mig igenom. När jag tänker på det vill jag bara låsa in mig i ett mörkt utrymme där jag kan sitta och gråta i flera år, utan att någon ser mig och utan att någon undrar var jag är någonstans.

Så jobbigt var det.

Det är nog inte många som inser hur jag har levt och hur mina familjeförhållanden sett ut. Varje enskild person i min familj har alltid fått ta sig själva i kragen och själva klättra upp ur sin egna grop. Vi stöttade inte varandra särskilt bra. Vi kunde varit mycket bättre på det.

Istället kämpade vi på var sitt håll, med hjälp av nyfunna vänner.

Det är inte många som inser hur man egentligen mår för att man visar den bra sidan utåt. Man vill inte visa sig svag för de runt omkring en. Det kan väl ingen klandra än för?

Dock tror jag nästan det hade varit bättre om man hade släppt ut allt så fort man kände för det.

Man mår inte alls bättre av att gå tyst omkring för sig själv när hjärtat klämmer, andetagen blir svagare och nästintill obefintliga, huvudet bara värker för alla tankar som cirkulerar runt i huvudet.

Kom ihåg det.

Du kan inte alltid hjälpa dig själv.

Over and Out