Mina nervbanor i hjärnan som borde ge mig rätt tankar, dagdrömmar, och drömmar i allmänhet, har antagligen gått ihop sig till en total kaos.
Jag själv förstår inte varför, och undrar om jag någonsin kommer att göra det.

Hela kvällarna är jag så trött och utmattad att min kropp inte ens vill äta. Allt för att varje ny dag är som gårdagen, gårdagen var som dagen innan det, dagen innan det var som dagen innan det. Allt upprepas. Nästan som om mitt liv är menat att gå dåligt.
Nu går det givetvis inte dåligt för mig, men just dessa tankar jag har, som återspelas hela tiden.. Jag klarar det verkligen inte. Hade jag kommer på ett sätt att stoppa dom hade jag gjort det direkt, även om det innebar att jag skulle få sitta inlåst i ett torn för resten av mitt liv.

Jag kommer inte säga till er vad det handlar om, om det nu ens är någon som läser här överhuvudtaget. Självklart hoppas jag inte det. Eller, både ja och nej. Men just nu.. ja, just nu behöver jag skriva av mig.
Jag kan inte koncentrera mig om dagarna, kan inte heller fokusera på enkla saker som vad jag skall göra inom de närmsta fem minuterna. Att ha haft samma tankar i flera flera veckor kan inte vara normalt.

Helvetes skit! Jag trodde aldrig att ens liv kunde vara såhär perfekt och samtidigt så destruktivt. Jag har en underbar älskande pojkvän, skolan går utmärkt, jag tar studenten snart, jag skall till Oslo i sommar, jag flyttar i höst, kan NI se något fel i dessa saker? HUR kan jag ha det så jävla jobbigt som jag har det?
Jag har två anledningar... Dels ovanstående som jag jämrat mig över hela detta inlägg, men också en annan sak som jag tagit upp tidigare. Men just den saken är lika jobbigt irriterande som denna jag berättat om idag.


De enda vännerna jag har... det är mig själv, och min pojkvän.
Ni anar nog inte hur jobbigt det är.
Ni anar nog inte behovet man har att kunna berätta för någon, det där lilla som inte ens pojkvän bryr sig om. Det är starkt. Men jag är nästan ensam nu.
Ni anar inte.




Over and Out